sparvresan.blogg.se

Välkommen ska du vara till en blogg om en problemhäst som gick från nästan ohanterlig till riden på bettlöst - barbacka. Inkörd och travar byn runt framför vagnen. En speciell häst med en speciell historia. Välkommen.

Sorgliga nyheter

Igår kväll kom jag in med Solanum Nigrum L, galopphästen, till SLFs veterinärstation för att kolla upp hennes hälta. Hon har bättrat sig lite men vägrar fortfarande att gå på höger fram. Hon har fått lämna sjukhagen och gå i sommarhagen med de andra nu, med benskydd. Så igår åkte vi in till stationen.
Jag fick det sorgliga beskedet att det inte gick att få en ridhäst av henne mer. Benen skulle belastas för hårt, det var operation eller avlivning. Mycket tråkigt! Jag funderade länge och väl - det var ett livsavgörande beslut (bokstavligen). Men jag bestämde mig för att operera. 
Konstigt? Vore det inte bättre att bara ta bort den stackarn? Hon kan ju aldrig ridas mer. Veterinären sa att hon bara skulle kunna gå som sällskap resten av sitt liv. Men samtidigt så har jag offrat så otroligt mycket för den här hästen. Lyssna här:
Hon är 6 år gammal. Kan aldrig ridas mer. Men jag räddade henne undan avlivning den där gången för över en månad sedan, tog hem henne och gav henne en chans. Har jag gjort det bara för att sedan låta henne dö? Då har jag ju inte uppnått någonting. Jag är beredd att ge hur mycket som helst för att behålla den här unga hästen i livet. 
Ni tänker väl att det är bättre att låta henne somna in. Hon kan ju aldrig ridas mer, hon är kasserad. Men jag bryr mig inte om ifall hon är oridbar, bara hon får leva och ha det bra är jag nöjd. Hon kan ju alltid bli avelssto om inte annat. 
Jag var nere och tittade på henne när jag skulle göra mitt beslut. Jag hade släppt ut henne till mina tjejer i förra veckan. Hon stod med sina jäkla benskydd i regnet. Men ändå - hon hade kompisar, hon var bland vänner. Alpha kliade henne på manken, Kickan viftade bort flugor ur ansiktet på henne och Sparrow höll sig nära, som om hon vaktade sin nyvunna kompis. Och hon såg så nöjd ut. När hon fick syn på mig gnäggade hon till, kastade med huvudet och började halta mot mig i rask takt. Tjejerna följde efter, lämnade inte hennes sida. Det var så rörande att jag började gråta. När Natta kom fram till mig stack hon fram huvudet och nosade på mig. Hon lät mig krama hennes hals, och Alpha gnuggade huvudet mot min rygg medan Sparrow och Kickan flockades kring oss. Då bestämde jag mig, där och då, i det strilande regnet med armarna om en blöt, varm hästhals - kosta vad det kosta vill, jag tänker inte ge upp den här hästen. 
Så nu vet ni hur det ligger till. Jag har Nattas bästa för ögonen, och även om hon inte kan arbeta mer kan hon fortfarande leva ett riktigt härligt hästliv. Hon har sina kompisar som tar hand om henne. Hon har mig. 
Nej du, riktigt än får du inte försvinna, Natta! Jag lovar.
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: