Satt igårkväll och läste igenom gamla inlägg från förra året, från starten. Hur Sparrow stod i centrum och allt handlade om henne. Hur jag inte kunde klä mina känslor i ord, inte kunde beskriva hur mycket hon betydde (och betyder) för mig. Och titta på bloggen nu.
Visst, jag visste väl redan då att det inte skulle finnas så mycket intressant att skriva om när våra problem löste sig. Men bloggen skulle fortfarande vara Sparvresan. Min och Sparrows. Det här är inte Sparvresan?
Sparrow har knappt någon roll i inläggen nuförtiden. Jag skriver mer om mina andra hästar än om den jag älskar mest. OMG vad jag gått ifrån bloggens ursprungliga mål.
Så därför har jag bestämt att skaffa en annan blogg, Alpkick, där jag skriver om Alpha och Kickan. För att jag vill göra Sparrows blogg till Sparrows. Bara.
Jag bestämde mig redan igår för att ha en Sparrow-dag idag. Så idag har jag ridit henne på banan och vi tog ett av våra första hopp tillsammans! 70 cm, ingen tvekan alls. Sedan avslutade jag med att plocka av henne utrustningen och leka "Följa John" fritt, som vi är vana. Det är vår grej som hängt med från start, genom den har Sparrow blivit tryggare.
Sedan kunde jag inte låta bli att prova, så jag bad henne att stå stilla och hoppade upp på hennes rygg. Red runt på banan i skritt och trav, utan sadel och träns, bara ett fast tag i manen. Men Sparrow skötte sig jättebra. Sedan gled jag ner och borstade henne. Gosade en stund, hon kom smygande med huvudet mot mitt knä på det där gulliga viset som om hon tigger om klappar. I början fick jag knappt röra henne. Hur fort kan det gå?
Sedan lämnade jag henne i hagen och satte mig i ett träd i hagen för att titta på tjejerna. Då kom hon och nosade, och jag fick glida ner på hennes rygg och satte av i galopp, barbacka, utan träns, runt hela hagen. Alpha och Kickan kom med och jag kände mig som Evy i "Gåvan", från Pennygirl, när hon galopperar på Twilight bland vildhästarna. Det var så härligt och vi litar fullkomligt på varandra.
Så, vill ni veta mer om Alpha och Kickan får ni läsa mer på den andra bloggen, ej publicerad ännu. För hädanefter är det Sparrow som gäller. Min älskade Sparrow. Jag älskar henne, och jag tror att hon älskar mig.
Ps. Ni skulle ha sett vad grabbarna i hingsthagen (som ju ligger bredvid paddocken) radade upp sig längs staketet när jag och mitt lilla högfärdiga sto kom spatserande. Likaså vad de glodde när vi galopperade i hagen. Som om vi inte var kloka. Och det är vi kanske inte heller?
EGENFOTAD bild på min bok som ingår i serien, som jag pratade om.
