sparvresan.blogg.se

Välkommen ska du vara till en blogg om en problemhäst som gick från nästan ohanterlig till riden på bettlöst - barbacka. Inkörd och travar byn runt framför vagnen. En speciell häst med en speciell historia. Välkommen.

Bakåt

Idag råkade vi ut för ett litet missöde och tack vare det väljer jag att backa i träningen. Börja om en bit, göra det säkert. Först fick hon fritt gå efter mig, men det var inte där problemet låg. Inte heller i longeringen hände det något och jag kände ingenting när jag satt upp och började skritta heller. Utan det var när jag bad om trav som det hände. Hon blev helt enkelt överstressad. Bara rusade på med högt huvud och kämpade mot bettet. Flera varv gick och jag hade stora problem med att sakta av. När det till slut gick var Sparrow helt slut och jag hoppade av och lugnade henne. Det var det här som fick mig att inse hur oerhört fort vi egentligen gått framåt. Kanske känner sig Sparrow stressad hela tiden? Det visade hon idag. Bättre att lugna ner tempot och backa ett par steg. Jag kommer backa till "innan-sadeln-tiden". Alltså vänja henne vid sadel och träns igen. Jag har införskaffat ett bettlöst träns som jag kommer använda innan bettet eftersom hon kämpar mot det hela tiden. Jag kommer jobba mer med frihetsdressyr och NH (Natural Horsemanship) än jag gjort förut. Jag börjar med den här "nygamla" träningen imorgon, tänkte jag. Då kommer jag longera och jobba mycket i lina och från marken, men även fritt och bygga upp hennes självförtroende igen. Kram så länge

Skänkelhjälper

Jag tror att Sparrow funderat över det här med ryttare sedan igår, för när jag satt upp idag fick jag inte så mycket som en ruskning till svar! Hon stod blickstilla och lät mig klappa henne på bogen, halsen, på korset och i manen. Självklart blev hon belönad med godis direkt, sådant uppförande förtjänar ju faktiskt lite beröm! Min duktiga flicka upphör aldrig att förundra och förvåna med sin Jag tryckte försiktigt med skänklarna och smackade för att få henne att gå framåt. Sparrow blev lite förvirrad och tog ett stort skutt istället, körde upp huvudet och kämpade mot bettet. Jag hoppade av, ledde henne tillbaka till startpunkten och satt upp igen. Jag skänklade försiktigt på, och den här gången tog hon det rätt och gick faktiskt framåt. Visst, lite tveksamt, men vad gör det när jag precis fått min häst att gå framåt för skänkeln? Vi skrittade ett helt varv, och kom tillbaka till starten helskinnade, både Sparrow och jag. Under hela "ridturen" kände jag att jag satt stabilt och ganska tryggt i sadeln, även om hon skyggade lite och var aningen vinglig under min tyngd. Det blåste en hel del så det kan ju ha varit en bidragande faktor. Det här kommer jag då att träna på i minst 2 veckor framöver. Skänkel- och vikthjälperna är trots allt det som gör att hela ridningen fungerar, för hur skulle man annars kunna hoppa en bana eller rida ett dressyrprogram, om inte hästen var införstådd med skänkeln och vikten? Hur skulle man överhuvudtaget kunna få hästen att gå framåt, om den inte förstod vad du menade när du skänklade? Visst, den skulle säkert reagera på rösten, på "smack-kommandot", men det känner jag att Sparrow faktiskt har koll på. Hon förstår kommandon som: "Skritt", "Trav", "Galopp", "Halt" och "Backa" och det tycker jag känns som en ganska stabil grund att stå på vad gäller hennes träning. Hon kan de grundläggande röstkommandona och reagerade lika mycket på skänkeln som på smackandet när jag bad henne att börja gå. Jag är verkligen stolt över henne och att se henne utvecklas är fruktansvärt roligt! Kram

Rubrik-kramp

Kommer inte på fler rubriker som passar till sadelträning, så denna (som dock beskriver min situation väldigt bra, tycker jag) får duga tills jag kommer på något nytt! I alla fall, jag och min lilla goding tränade på att låta mig hänga på henne idag. Nästa steg är ju då ridning - att kunna skritta på henne - men det tar vi senare. Just nu fokuserar vi på "hängandet". Jag började med att rykta, som jag alltid gör sedan hon vande sig vid det och faktiskt accepterar det. Hon måste ju bli ren, den lilla smutsgrisen! Sedan lekte vi någon slags "Följa-John"-lek som hon tyckte var väldigt kul. Jag slutar aldrig att förundras över hur fort hon lär sig och utvecklas. Efter det longerade jag nämligen, och det råkade stå ett hinder mitt i efter mitt ridpass med Stjarni (angstallet.blogg.se) och jag tog tillfället i akt att löshoppa Sparrow några gånger. Hon hoppade lite stort men tog sig över med decimeter tillgodo tack vare sin speciella hoppstil, och det syntes verkligen på henne att löshoppning var något hon gillade starkt. Så efter att ha pushat henne genom att låta henne hoppa ett par gånger sadlade jag och lade tyngd i stigbyglarna idag igen. Sparrow rörde inte en fena, min lilla tjej. Jag lade mer och mer tyngd i dem, men det enda som hände var att hon viftade lite med öronen. Jag gav henne en godbit och provade att hänga i sadeln, på mage. Sparrow vinglade till lite, var förmodligen ovan vid den plötsliga tyngden (det var ju evigheter sedan någon sist red på henne), och vispade till med svansen, men gjorde inte mer än så. Jag kände att det var lugnt att ta ännu ett steg för att utmana henne lite, och förde försiktigt över benet över ryggen tills jag satt på henne! Sparrow ruskade lite på sig och trampade lite, men jag satt ändå ganska tryggt däruppe och du må tro vad stolt jag är över henne! Min lilla stolthet! <3 Kram